glamorousmysterious

Hur ska jag börja liksom, jag är urusel på att vara motiverad till läxorna fast det är ju ett måste så jag får göra det även om inte jag har någon struktur över det. Jag har väldigt svårt att organisera och det är jättejobbigt, vet inte hur jag ska börja och har jag väl börjat vet jag inte hur jag ska fortsätta, får jag nån hjälp med det då? svar nej.

Känner mig på rätt dåligt humör för jag vill och jag måste bli färdig men klockan tickar på och det känns inte som att jag kommer hinna. Jag har ingenting som jag måste göra utom det men det är en känsla av att tiden inte finns.

Jag orkar inte gå tillbaka till skolan. Jag vill inte dit, jag måste men det är som om det är en demon inom mig som bestämmer över mina viljor och det händer BARA när det har med skolan att göra, och jag har alls ingen förklaring på det men jag klarar inte av allt som händer där jag klarar inte av miljön. Jag vill vara hemma men plugga ändå :( Men det är klart, det får jag ju inte så det är bara att ge upp tanken på det. Jag måste fokusera och få betygen klara, har ingen plan B om jag skulle misslyckas. Skulle behöva lite vägledning men jag har ingen att prata med och heller ingen som tar mig på allvar här fast jag har försökt förklara hur jag skulle vilja lägga upp det här. Jag är ju inte mer än människa men folk behandlar mig som en jävla sten. Jag har känslor och jag känner mig stressad 24/7 och alla ställer sånna enorma krav på mig och vad jag måste kunna göra och vad jag måste göra, och vad jag inte kan och vad jag måste kunna. Fast, jag vet ju innerst inne att ingen kan ändra på detta. Antar att lagen är sån?

Det finns en liten risk att bloggen kan bli aningen tom just nu, och en tid framöver. Jag bloggar när jag kan, och när jag orkar men jag måste verkligen sätta skolan i första hand så mycket som möjligt. Det är jättetufft när så mycket saker sker så fort. Som jag sagt innan så blir det ju växelboende för min del, och sen så är det helt ny miljö vid den nya lägenheten osv och jag kan tillägga att jag inte trivs där, som jag trodde att jag skulle göra men jag kan inte vänja mig, det känns inte som mitt hem liksom, jag känner mig inte motiverad till att packa upp mina prylar ens. Det är inte lätt att påbörja någonting nytt bara utan vidare, och vi har inte fått igång så mycket rutiner ännu heller så det är väldigt rörigt mer eller mindre överallt just nu och sen så har jag känslor som bara väller över. Jag är fortfarande galet kär i den där människan, det går inte över. Känslorna är samma som förut och det tycks inte ändras. Synd att jag är ett sånt miffo med alldeles för mycket hopp och förväntningar men ingen självkänsla och jag dömmer mig själv alldeles lätt men vad gör man åt en sån grej? Inte många som förstår sig på mig. Jag har i princip blivit påtvingad att lära känna jämnåriga "tjejkompisar" men varför kan inte jag själv få bestämma vilka folk jag vill ha i min umgängeskrets. Jag har väldigt få vänner men jag klagar inte. Jag har annorlunda intressen jämt emot de flesta andra jag känner och det blir så svårt att ha saker att prata om när man inte har något gemensamt, och så är fallet. Jag har ingen särskilld stil, väldigt annorlunda musiksmak och jag hänger inte direkt med i vad som är "inne" jag blir alldeles chockad över alla skumma fjortisfasoner som pågår överallt. Jag stör mig rent generellt på alldeles för mycket egentligen men det är så främmande för mig. Jag föredrar att vara själv...Ingen kan ta det ifrån mig.