Finast.

Jag älskar dig, Kim Sulocki.










Det är du som är ljuset, det är du som är mitt hopp.
Jag har gått igenom så mycket på så kort tid och varit med om saker som sårat mig, jag har begått misstag som jag alltid kommer att få bära med mig inombords.
Tack för att du finns Kim. Du är för mig, det finaste som finns.
Ditt varma leende och dina vackra blå ögon är för mig styrka.
Din vackra röst får mig att komma ur de värsta depressioner.

Trots alla väder och odds är du mitt solsken.
Du är min källa till glädje och någon annan som du, finns inte.
Jag är hur knäpp som helst men jag menar varenda ord.

Jag känner mig trygg i din närhet och jag skulle göra vad som helst för dig.
Vad du än skulle be om.
Du är en förebild, du är den finaste människa jag vet. Alla som känner mig vet hur mycket du betyder för mig och jag önskar att även du förstår det.

Jag begär ingenting. Jag bara tycker såhär.

Min dumhet går inte att förlåta. Så är det, men DU är speciell för mig.
Det är INTE några roller du spelat som charmat mig. Det är DU.

För du är världens bästa Kim.





Deppdag

Okej, jag borde ju inte vara hemma från skolan nu men jag känner mig verkligen jättedeppig idag utan vidare, eller det finns ju förvisso en anledning men jag tycker inte att jag ska gå vad det handlar om. Allt kan man ju inte skriva i sin blogg hur personlig den än tycks vara.  Man måste sätta en gräns för vad som är "tillåtet" att skriva om och vad man ska hålla tyst om. Vem som helst kan läsa liksom.

Även om jag vet att det kommer lösa sig så känns det fortfarande väldigt jobbigt att gå till skolan det känns som att något tar emot. Jag brukar tänka på att man ska vara tacksam över att man får utbildning eftersom inte det är en självklarhet för alla i vår värld. Finns ju alldeles för många som inte får eller kan gå i skolan. Mitt problem är ju att jag är socialt missanpassat och det är ett väldigt jobbigt problem. Jag är ju en snäll och lugn person, och jag bryr mig verkligen om vad som händer runt omkring mig men jag är så tystlåten och då uppfattas ju det som att jag är blyg ochfast det är jag ju inte. I vissa sammanhang så känner jag mig väldigt självsäker och då tvekar jag inte på någonting och det är en ganska bra egenskap tror jag? fast sen är det som att någon kastar ner en bomb framför mig. Dessutom är det kanske inte bra att vara för snäll? man måste ju vara självsäker när man är själv ute i världen. Börjar få nån slags ångest över hur framtiden ska bli. Det är helt onödigt egentligen för jag har det ju bra och jag har alls ingenting att klaga på men känslan försvinner inte. Gymnasieval. Plugga. Bli vuxen och flytta hemifrån. Det är läskiga ord. Eller visst det är väl på vissa sätt skönt att sakta men säkert växa upp. Jag är förvisso bara snart 16 år. Om fyra månader för att vara lite mer exakt men tiden går ju så jävla fort och jag vill vara förberedd på hur det kan bli. Man måste ha en Plan B också, och det har jag ju. Hoppas någon kan vara villig och ge mig lite vardaglig vägledning snart så att saker och ting kan bli lättare, det löser sig säkert men jag har ambitioner och en stark vilja. Här gäller det att vara envis det vet jag.

Vettefan om jag postat denna bilden tidigare. Den får duga i detta inlägget också i vilket fall som helst


Det är inte lönt att sitta och deppa det är ju bara slöseri med tid. Varför vara ledsen när man istället kan se framåt? Jag vet inte varför det blir såhär tufft emellan åt.

Dessutom, så är jag fortfarande jättejätteförälskad i en person och det funderar jag också på ibland. Kan ingen slå mig i huvudet med ett basebollträ så att jag kan slippa fundera på någonting som är helt omöjligt och nästintill bisarrt men det känns ändå så underbart och det kanske till och med liiite normalt? Jag vet inte. Hur som helst, jag blir alldeles pirrig och ler utan vidare så fort jag hör hans fina röst. Det är som att en andlig kraft nuddar min själ och tusen glädjeendorfiner snurrar runt i hela min kropp och jag känner bara ren glädje. Hör jag hans röst på en måndag så är jag glad resten av veckan... Måste. Träffa. Honom. Snart.  AAAAAAAAAAHHHH! .__.


15 januari, 2012.

Jag saknar Trixie galet mycket. Förresten, jag såg att inläggen dök upp i fel ordning här sist jag bloggade. Fattar inte varför, det skulle i vilket fall som helt inte vara så. Hoppas det inte förvirrar någon :)

Men ja, jag saknar skitungen, väldigt mycket....Jag trodde faktist inte att det skulle vara så jobbigt att lämna bort henne, jag tänker ju att detta är för hennes bästa, vi hade ingen möjlighet att ha henne kvar hos oss eftersom vi bor i lägenhet nu, dessutom på tredje våningen där det inte direkt finns natur runt om, och hon är en riktig energiknippe som kräver massor med aktivering och eftersom jag har mycket med skolan, och mamms mycket jobb och så, så kunde vi helt enkelt inte ha henne men jag saknar henne i alla fall, den hon är med hennes underbara personlighet. Har aldrig träffat på en så personlig hund, hon brukade sitta uppe i mitt knä, trots att hon väger ca 22 kilo, och då försökte hon verkligen klättra upp själv bara för att sitta där, det kunde vara under middagen eller när jag satt med laptopen någonstans eller bara helt apperopå, och när jag var ledsen var hon den allra bästa trösten. Hon kunde till och med yla av oro och göra vad som helst för att få bort det ledsna, och på kvällen när jag skulle sova brukade hon alltid lägga sig brevid och ta upp all plats, och hennes sovstil var väldigt unik för hon brukad alltid ha tassarna rätt upp i luften, när hon låg på rygg. Helt underbart söt, och jag vill inte prata på såhär för då får jag nån skum känsla av att hon är död, och så är det ju alls inte

Jag får helt enkelt fortsätta tänka på att hon har det bra med den nya familjen som verkar jätteengagerade, och som har tid för henne för vad jag än tycker så är det viktigast av allt.

.
Ingen fin bild, jag vet. Men va fan, jag orkar inte bry mig om det nu. Saknar vovven!!!!


8 januari, 2012

Hepphepp. Mår lite bättre nu, efter igår och det är ganska skönt. Jag måste plugga!! men jag kommer inte igång med det men jag hinner alltså inte lata mig .___.
Hur ska jag börja liksom, jag är urusel på att vara motiverad till läxorna fast det är ju ett måste så jag får göra det även om inte jag har någon struktur över det. Jag har väldigt svårt att organisera och det är jättejobbigt, vet inte hur jag ska börja och har jag väl börjat vet jag inte hur jag ska fortsätta, får jag nån hjälp med det då? svar nej.
Känner mig på rätt dåligt humör för jag vill och jag måste bli färdig men klockan tickar på och det känns inte som att jag kommer hinna. Jag har ingenting som jag måste göra utom det men det är en känsla av att tiden inte finns.
Jag orkar inte gå tillbaka till skolan. Jag vill inte dit, jag måste men det är som om det är en demon inom mig som bestämmer över mina viljor och det händer BARA när det har med skolan att göra, och jag har alls ingen förklaring på det men jag klarar inte av allt som händer där jag klarar inte av miljön. Jag vill vara hemma men plugga ändå :( Men det är klart, det får jag ju inte så det är bara att ge upp tanken på det. Jag måste fokusera och få betygen klara, har ingen plan B om jag skulle misslyckas. Skulle behöva lite vägledning men jag har ingen att prata med och heller ingen som tar mig på allvar här fast jag har försökt förklara hur jag skulle vilja lägga upp det här. Jag är ju inte mer än människa men folk behandlar mig som en jävla sten. Jag har känslor och jag känner mig stressad 24/7 och alla ställer sånna enorma krav på mig och vad jag måste kunna göra och vad jag måste göra, och vad jag inte kan och vad jag måste kunna. Fast, jag vet ju innerst inne att ingen kan ändra på detta. Antar att lagen är sån?
Det finns en liten risk att bloggen kan bli aningen tom just nu, och en tid framöver. Jag bloggar när jag kan, och när jag orkar men jag måste verkligen sätta skolan i första hand så mycket som möjligt. Det är jättetufft när så mycket saker sker så fort. Som jag sagt innan så blir det ju växelboende för min del, och sen så är det helt ny miljö vid den nya lägenheten osv och jag kan tillägga att jag inte trivs där, som jag trodde att jag skulle göra men jag kan inte vänja mig, det känns inte som mitt hem liksom, jag känner mig inte motiverad till att packa upp mina prylar ens. Det är inte lätt att påbörja någonting nytt bara utan vidare, och vi har inte fått igång så mycket rutiner ännu heller så det är väldigt rörigt mer eller mindre överallt just nu och sen så har jag känslor som bara väller över. Jag är fortfarande galet kär i den där människan, det går inte över. Känslorna är samma som förut och det tycks inte ändras. Synd att jag är ett sånt miffo med alldeles för mycket hopp och förväntningar men ingen självkänsla och jag dömmer mig själv alldeles lätt men vad gör man åt en sån grej? Inte många som förstår sig på mig. Jag har i princip blivit påtvingad att lära känna jämnåriga "tjejkompisar" men varför kan inte jag själv få bestämma vilka folk jag vill ha i min umgängeskrets. Jag har väldigt få vänner men jag klagar inte. Jag har annorlunda intressen jämt emot de flesta andra jag känner och det blir så svårt att ha saker att prata om när man inte har något gemensamt, och så är fallet. Jag har ingen särskilld stil, väldigt annorlunda musiksmak och jag hänger inte direkt med i vad som är "inne" jag blir alldeles chockad över alla skumma fjortisfasoner som pågår överallt. Jag stör mig rent generellt på alldeles för mycket egentligen men det är så främmande för mig. Jag föredrar att vara själv...Ingen kan ta det ifrån mig.


Stormen heter vad?

En liten fundering som jag har bara...Varför döper man stormar egentligen? det är ganska löjligt. Kan man inte bara konstatera att det blåser ute? Gudrun och Berit och Emil osv osv. Vad blir det efter det? Rune? Hehehe.






jul jul jul...Eller?

Jag satt här och spekulerade kring det här med julen och det första jag kom att tänka på att när det är jul, då är det för mycket jul. För mig är julen på julafton och de övriga dagarna innan dess är bara december dagar mer eller mindre. Och i år blir jag ännu mer tvungen att tänka som så, och i ett par år innan detta så har jag struntat helt och hållet i julen för vafan det sker en gång om året och så jävla fantastiskt är det inte.

Folk handlar upp sina pengar och äter och dricker tills dom mår illa. Nu menar jag naturligtvis inte alla människor men allt blir så stereotypt.

Traditionellt svenskt julbord exempelvis. Det är helt konstigt ju. Hade man ätit köttbullar, prinskorv, skinka, fisk och allt vad det kan tänkas vara den övriga tiden på året så hade ju folk trott man var tokig i huvudet...

Och på detta så ratar jag svt1's tv utbud hela julafton för dom har alls ingen variation och det är väldigt trist, jag fattar att man följer upp en tradition men för i helvete man ska inte vara rädd för att testa nått nytt, som den här filmen dom visar vaaarje år "Kan Du vissla Johanna?" eller vad den heter. Kan dom inte visa nån trevlig tecknad familjefilm istället det finns ju massvis att välja på.
Måhända jag ser det där Kalle Anka tjaffset men det är inte pågrund av tradition utan för att jag har tråkigt och jag är tv-nörd så...

Just på julafton visar dom alldeles för lite skojigheter tycker jag...Tur att dom visar Jonssons Onsdag ett par dar efter jul för då har jag en anledning till att hålla käften :P

 en bit av julaftonen's tvtablå...

En tanke kring julen.

Julen i all ära men är det bara jag som tycker att det börjar tidigare och tidigare för varje år som går? xD
jag har såklart inget emot det här med advent och allt som kan tänkas firas innan självaste julafton men här hemma hos oss plockar vi inte fram något julpynt före Lucia dagen, och detta året har vi ingenting före minst 20 december då vi ska flytta. Det blir säkerligen väldigt stressigt men saksamma, det är jul varje år i alla fall och jag har mest fokus på mellandagsrean. Jag gillar inte julmat heller, jag föredrar sushi hahahahaha....Ne men alltså, det blir så tjatigt i längden. Och jag tittar inte på Kalle Anka och hans vänner önskar god jul heller. Det blev tråkigt för 5 år sen, eller egentligen så är hela tv-tablån på julafton helt värdelös. Åtminstone på svt1. Jättejätte trist. Kan man inte uppdatera sig lite? man måste våga bryta tradition tycker jag. I alla fall lite. Jag har inte köpt några julklappar, dels för att jag inte vet vad min familj vill ha och resten för att jag inte direkt har haft tid eller nått egentligen.

Det blir så stressigt också, alla människor blir som tokiga och handlar julklappar och julpynt och tomtar och ljus och jag blir alldeles yr i huvudet av alla lampor som glittrar och blinkar överallt....




är utseende det enda viktiga numera?

Jag satt och funderade lite på en grej nu som egentligen inte är viktigt, sägs det. Men vad gör man om man är så jävla missnöjd med sig själv att man knappt vågar visa sig ute...? Seriöst jag vågar inte stå för mitt utseende för det känns som att min utsida tillhör nån annan och insidan är en annan person än den som man ser. Mitt ansikte är hemskt jag vågar knappt se mig själv i spegeln och jag tycker inte att nån ska behöva ha så dåligt självförtroende men jag har ju faktist haft orsaker till det. Vill inte ta upp det på bloggen men jag har blivit mobbad och det räcker väl för att man ska "vänja sig" vid att man inte duger. Jag tycker om min ögonfärg. Har mörkgröna ögon. Men jag har ingenting mer som jag tycker duger. Jag är inte speciell alls, ful mun och ful hårfärg och jag är mullig och ser ut som ett troll. Jag hatar det. Jag vill inte hata mig själv men jag kan ju inte bara omvända mina tankar hur som helst det är faktist inte alls så lätt :(
Ingen har sagt att jag duger. Jag vill inte höra det heller för det gör inte mitt utseende finare.

Jag vet knappt vad jag babblar om jag fick bara värsta psykbrytet på skolan. Och på annat med, men jag menar ju vad jag skriver. Utseende ideal idag är alldeles för tufft. Bratz dockor till småtjejer, photoshop i varenda jävla reklam, stränga okänsliga människor som inte bryr sig ett jävla skit om andra... Asså det är svårt att leva och smälta in i omgivningen i detta samhälle jag känner samma sak var jag än är nånstans och ingen ska behöva känna så men jag tror det är fler än jag som gör det, finns ju ingen sanning i nånting numera jag är bara 15 år men på den tiden är det jätte mycket som förändrats och det är alldeles för tidigt att yttra sig om en sån sak men vafan det var bättre förr. Det tvivlar jag inte en sekund på....



Jag är ingen jävla barbie och det tänker jag inte bli heller. Om jag ska behöva vara ensam i resten av mitt liv så struntar jag i det för jag är mig själv och jag tänker inte vara mer än det. Aldrig.

5 november

Jag känner mig inte speciellt entusiastisk idag och jag har ingen ork på att blogga egentligen... Vad exakt ska jag skriva utan att det blir tråkigt i längden? Jag vet inte faktist. Det är så grått ute och det blir ju tyvärr så i sinnet också. Grått.
Jag tänker alldeles för mycket som vanligt. Om för mycket grejer. Alldeles för mycket grejer. Jag kanske skriver om vad jag menar senare eller i morgon. Men endå, jag tycker kanske att jag borde hålla det för mig själv. Visst, jag säger ju själv att detta är min officiella öppna dagbok men eftersom alla kan läsa så är det bäst att hålla käft om de allra personligaste och innerliga känslorna.


Man måste våga stå för sina åsikter


och såklart stå för sina åsikter och alla får tycka olika men vi är fan glada över att inte vi är precis som alla andra man måste våga vara sig själv alla kan inte vara likadana och följa samma gamla trista mönster. Man lever ett roligare liv om man vågar ha roligt. Det blir tröttsamt i det stora hela om man inte kan tycka till om saker själv. Tänk om det bara fanns en endaste klädkedja med en butik i varje del av alla länder som hela jordens befolkning var tvungen att handla i. Tänk vad det skulle vara trist att inte kunna ha något eget och inte kunna uttrycka sin personlighet och stil i kläder. Och om alla lyssnade på samma musik och tyckte samma om allt, det skulle vara dötrist men i dagens samhälle är det inte alltid så lätt att kunna tycka som man vill utan att få skit för det. Gabbi, min gamla klasskompis och jag har faktist varit mobbade för att vi vågat vara oss själva. När vi gick i mellanstadiet, och när vi lyssnade på Tokio Hotel ärligt talat så verkade det som att nästan alla i vår klass mer eller mindre hatade oss för vad vi tyckte så vi var outsiders endast pågrund av det, var finns logiken i det? jag vet inte och jag kommer aldrig få veta det heller men om man bara kunde acceptera allas olikheter mer så hade det varit enklare att våga stå för vad man tycker. Klart att man FÅR säga saker men att kränka eller på ett eller annat sätt mobba någon annan för... tja, vad som helst? musiksmak eller klädstil eller utseende. Det är inte okej nångång, och det finns ingenting roligt eller bra med det alls.
Hur som helst....INGEN är perfekt och jag tänker aldrig nångång försöka göra mig till för någon annan människa jag är alltid mig själv och om inte jag duger så är det väl synd...? Men varför ändra något, det gör ingenting bättre. Jag har min egen image och jag följer inga trender. Jag köper kläder som jag tycker om och lyssnar på musik som jag tycker om. Vissa tycks inte kunna reda ut sånna här saker själva och det är jäkligt trist för det finns ingen mening i att känna sig tvingad till nånting som har med personlighet att göra. Man behöver inte kopiera någon annans stil eller personlighet och om man gör det så är det jävligt fegt för man ska våga vara "konstig" för ärligt talat hur är det att vara "normal"?


Man duger som man är




Jag vet att inte jag är den snyggaste människa på jorden och jag försöker verkligen inte vara det heller. Jag börjar sakta men säkert inse vem jag är och vad mitt mål är det är inte alls lätt att passa in. Jag har jätte dåligt självförtroende och jag har alltid sett ner på mig själv och jag är en riktig ensamvarg. Men varför ge upp bara för det? jag är inte vuxen ännu men jag har väldigt långsiktigt framtidstänkande för hur jag vill att mitt liv ska bli. Tiden går hela tiden och man måste hela tiden ta vara på det man har och vad man kan få. Jag har ganska svårt att känna mig accepterad men vafan sålänge man är sig själv och står för sina åsikter så ska man inte låta någon trycka ner en. Alla har dåliga dagar och man kan inte alltid kräva allt av någon annan.

Ibland gör jag saker som jag ångrar jävligt mycket men det har bara varit nån slags skydsmekanism mot att bli utanför när jag känt mig ledsen och ensam som jag tyvärr gjort många gånger i mitt liv eftersom jag valt att vara utan vänner när jag inte behövt det enligt mig själv men jag ångar nästan allt jag gått miste om i mitt liv för att det inte finns fler chanser att få för dom misstag som redan begåtts jag kan inte spola tillbaka tiden och ingen annan heller men i mina tankar ber jag folk om ursäkt för all min dumhet och för allt som jag gjort när jag varit för dum för att tänka först och sen göra saker det finns ingen mening i att utnyttja folk och kasta bort tid på sånt som inte är viktigt. Man lever en gång och man ska ta vara på alla de viktiga tillfällen i sitt liv och ha roligt så gott det går. Jag mår som bäst när jag är på teater för att det är min hobby jag har liksom aldrig haft fler intresse och nu är jag galet kär i helt fel person men det finns inte så mycket att göra åt det. Jag vill inte att det "går över" heller för jag lär mig istället av de misstag jag gör men jag vet ju fortfarande inte vad jag får ut av det. Jag vet hur jag vill leva mitt liv och detta är en del av det. Jag har varit så deppig och för ett par år sen så ville jag ge upp helt och hållet men det har jag inte gjort för istället ser jag framåt och längtar efter alla utmaningar som kommer närmare och närmare. Jag är en egen individ. Jag har åsikter och tankar och jag är emotionell och bryr mig om andra och jag är godtrogen mot alla. Även om jag gjort dumma saker men vem har inte gjort det nån gång i sitt liv?


Detta är så jobbigt...

Jag älskar honom så himla mycket mer än ord kan beskriva och jag borde inte göra det. Hade jag berättat för någon hur jag kände hade förmodligen den personen bara sagt åt mig att sluta tänka på honom men det är inte så lätt som man kanske tänker att det borde vara.

Hur är kärlek och hur fungerar det egentligen. Man säger att kärlek inte har någon gräns men vem sjutton försöker jag lura? jag vet att det är helt meningslöst men man kan ju inte rå för mig man tycker om.

Jag vet ju inte om jag är KÄR i honom men jag vet att jag gillar honom otroligt mycket och att han är så betydelsefull för mig och det är fint bara det men det är någonting som gör att jag dras till honom som en magnet. Som att det finns någonting som påverkar mig och som gör att jag känner så här jag kan inte placera vad det är och jag önskar verkligen att jag fick förklara för honom men jag blir alltid alldeles mållös när jag träffar honom... Han är så fin och så charmig och speciell. Hans röst och hans leende.. Jag gillar verkligen allt (som jag vet) med honom och det är någonting särskillt med just denna person det är jag så gott som säker på för att jag litar på min instinkt.

Mina känslor är fortfarande lika starka som för ett år sen och det tycks inte försvinna, jag är så trött på att göra bort mig hela tiden och jag vet att jag är alldeles för framåt och hur jobbig som helst men jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt... Hjäääääääälp. Vad ska jag göra? :(



25 september

Idag är det en sån dag när alla tankar snurrar runt som en virvelvind i huvudet på mig, jag pratar så sällan om mina känslor fast än jag kanske borde göra det förr brukade jag skriva av mig ganska mycket om hur jag känner och vad det är som händer men just nu är det några grejer som är extra speciella, det skulle kännas bäst om någon skulle kunna ta sig tid och lyssna på mig... Jag är trött på alla missförstånd, det leder ju ingen vart. Jag är fortfarande väldigt osäker och har växt fast i min tro om att jag är helt misslyckad när jag samtidigt inte vill tänka så, det är andra som fått mig att tro det när jag var yngre när jag var alldeles för lätt påverkad men nu har jag ju ambitioner och tror på vad jag vill och det stärker mig men det går ju inte särskillt snabbt jag tror inte att det är möjligt att man bara kan vända om tankarna och fortsätta som att ingenting har hänt, jag hoppas, önskas, vill, och tror.

Hur vet man om man duger och vad innebär det att vara perfekt? hela världen är nerdränkt i photoshop och reklamtrick, man säger ju att skönheten sitter i betraktarens ögon men jag har aldrig nånsin fått det klart för mig att jag duger som jag är ingen har sagt så till mig på riktigt liksom och även om jag bara är 15 år så vill man ju veta att man har värde. Det är ju inte alls samma sak när man hör det från ens föräldrar! >.<
Jag är lugn och stillsam och ganska tyst men jag är inte blyg bara för det, fast man kanske uppfattar mig så?
När man gillar någon kanske man funderar mera, och tror att alla chanser är över? inte vet jag, men detta har inte med den personen att göra, det är bara vanliga tankar kring allt.... Men OM någon läser denna text och bry sig så är jag jätte tacksam!

.


Dagens kreativitet

The rose is red
And the moon is bright
Life is like a endless fight.



good morning Baltimore

Det känns verkligen som att jag misslyckas med allting som jag försöker göra och jag hatar den känslan som alltid stannar kvar inom mig. Jag vill inte att någon tycker illa om mig, jag har gjort massor med korkade fel i nästan hela mitt liv för att jag fick en dålig början och jag tycks inte kunna ta mig ur det.

I hela mitt liv enda sen att jag var kanske 4 eller 5 år gammal har jag varit utanför alla slags gemenskap, har nästan aldrig haft vänner bara för att jag är så himla blyg och jag snackar nästan aldrig. Folk har aldrig fått chansen att lära känna mig vilket jag ångrar så oerhört mycket för jag vet ju vissa som jag tycker verkar snälla och som jag gärna hade pratat med om jag fick chansen men tydligen så är jag inte tillräckligt intressant..?
Jag vet inte vad jag ska tro, jag vill ju liksom inte förstöra eller vara i vägen för någon men jag gör misstag gång på gång och jag vill jätte gärna kunna förklara hela historian för någon, men var hittar jag någon som vill lyssna och förstå?

Jag är trött på att bli missuppfattad, kanske är det så att jag är lite för framåt i vissa fall men jag är så osäker och har så dåligt självförtroende hur mycket jag än försöker.

Jag har alltid tyckt att jag har varit ful jag vet att utsidan inte är det viktigaste men jag har hatat mig själv så mycket att jag gråtit över det och det låter ju helt sjukt, som att jag vill ha uppmärksamhet eller vad som helst men det är alls inte grejen jag vill bara tala om att det finns faktist dom som har blivit uppväxta i vetskap om hur svaga de är..

Jag tycker jätte mycket om de få vänner som jag har för att de inte påpekar mina svagheter och hur udda jag är, min musiksmak, mina intresse.. Allt det som jag aldrig vill prata om egentligen bara för att jag vet hur annorlunda det är för de andra i min ålder.

Jag har haft en fri uppväxt och jag har alltid gjort det som jag själv vill och det har jag inte haft problem med men jag har varit så himla osocial och hela tiden byggt upp en personlighet byggd på alla mina dåliga sidor och det är ingen som har noterat det och pga av det så har jag hela tiden haft problem med skolan, och även annat och det är hur jobbigt som helst, plus att Aspergers syndrom som jag också har orsakar total kaos i mitt liv.

Man är inte mer än vad man gör sig till men man kan också bilda en personlighet och en fasad av dåliga energier när andra påverkar...
Kommer aldrig någonsin förlåta vissa människor

.



Tänkte just...

Jag satt och tänkte lite grann här alldeles precis just nu. Gud vad mycket jag har förändrats egentligen, och på ganska kort tid dessutom.. Jag tänker på året 2008 och 2009, det är ju så himla mycket som har hänt sen dess, jag känner knappt igen mig själv!

Jag brukar kolla igenom min gamla bilddagbok.. Jag vet att de bytat namn nu men för mig är det alltid BDB och inget annat. Jag använder ju inte alls den sidan längre, för det är inte lönt och inte speciellt roligt längre heller för den delen.

Jag hade färgat mitt hår brunt och svart, jag hade nästan bara svarta kläder på mig, lyssnade på Cinema Bizarre och Tokio Hotel nästan hela tiden. Älskade min Mp3, hatade skolan.

Tja, typ hela mitt liv var annorlunda och det är först nu som allting börjar falla sig på plats och jag har insett vem jag verkligen är och jag försöker mig inte på att vara något som jag inte är jag står för mina åsikter mer än tidigare och jag vet vad jag vill i mitt liv.

Det finns mycket att säga men jag behåller det för mig själv, förutom detta jag skrivit här såklart.

.
Såhär mycket hårvårdsprodukter använde jag förr...Bilden är från 2009, säger bara en sak. Oj?!

Verkligheten är inte så som man vill att det ska vara.

Idag är en sån där dag som det inte händer någonting på. Faktist, typ ingenting. Jag har någon slags ångest för i övermorgon och det är ju inte lite patetiskt? Men jag är så helt enkelt, jag är komplicerad. Jag gör allting komplicerat och förstorar upp allting som händer i mitt liv så det slutar bara precis som det börjat, jag försöker ta mig samman men jag vet inte ens vart jag ska börja. Om jag bara kunde hålla käften, lugna ner mig och ta allting som det kommer bara, då hade jag haft bättre ordning på allting...Men nejdå, samma sak gång på gång. Det är helt värdelöst egentligen, varför kan man ens ångra någonting som man inte gjort? Och hur kan man ens skapa sig åsikter om någonting som man inte vet? Tja, finns det ens svar på det?
Jag har bara en enda dröm i mitt liv, någonting som jag satsar på till 100 %. Någonting som jag hoppas och vill så oerhört mycket men just nu så står tiden stilla, Snart börjar den förbannade skolan också, kan inte sommaren börja om från början nu så att jag bara kan börja om och sudda bort alla jävla idiotiska grejer som jag gör?

Det är jobbigt att bara vara 15 år, inte kunna stå på egna ben i samhället trots att jag vill klara allting på egen hand, tre år kvar tills jag fyller 18 och det känns som om det skulle vara en evighet tills dess, ibland går tiden väldigt långsamt och ibland för fort. Jag gillar inte att tänka på framtiden men ändå gör jag det :(

Jag måste inse att jag är en riktig förlorare, utan karisma och själförtroende. Bara fylld med hat mot mig själv :l



Nördigt teaterfreak, jag..?

Idag är det 70 dagar kvar tills Hagmans Konditori på Lorensbergsteatern i Göteborg, har plats på första raden i mitten.

Och det är 4 dagar kvar till Stockholm, och Hotelliggaren på Fjäderholmarna. Sjukt härligt med friluftsteater
 Där är platser utan nummer, så man måste vara där i god tid. Jag ska se till att få bästa platserna. Mohahaha ;]

Det är.. eeh... Typ ett år kvar, men jag ska gå på premiären av nästa års föreställning på Fredriksdalsteatern, det blir sjukt spännande för man vet ju inte ens vad det kommer handla om eller vilka som ska vara med...

Jag har tidigare i mitt liv sett:

Fredriksdalsteatern:
Mölle by the Sea -04
Hemvärnets glada dagar -05
Herrskap och tjänstehjon - 06
Den stora premiären - 07
Rabalder i Ramlösa -08
Lorden Från gränden - 09
Viva La Greta -11

Nöjesteatern i Malmö
Spamalot hahahaha. Bäst, underbar, fantastisk, rolig, musikaaaaaaal. Älskar den så mycket. Tusen poäng! :D

GAS
Det Ska Va' Gôtt & leva - 04
Falkes Fondue -05
Cabaret Cartwright -07
Hagmans Konditori - 11
Skansen -11
...Snart Hagmans igen, för den var bäst!



Lite tankar bara.

Vovven och jag har precis varit ute på en ganska lång promenad. Det är jätte härligt väder ute, så då bara måste man passa på. :D

Jag börjar fundera lite på några saker också, snart är ju sommaren slut.. Hösten börjar, och allting blir som vanligt, det vill säga ett rent jävla helvete :(
Jag vill inte det men jag vet ju själv hur det blir jag kan alltid förutbestämma att det aldrig fungerar med skolan. Kan bara hoppas att det blir ungefär så som jag vill liksom, men annars så... Näe jag vet inte. Är ju maktlös, jag har mina åsikter men jag kan inte bestämma över någonting alls själv och det är oerhört jobbigt faktist.
Det är en riktigt lång historia om hur allting varit för min del, jag skulle ju kunna förklara det men jag håller det för mig själv istället. Mitt förflutna är riktigt grått, eller nej svart....


-

Rosor är röda
Violer är blå
Du är speciell
& vacker som få
Du är rolig
& Du är snäll
Jag ska tänka på dig hela dagen ända tills i kväll
Vart du än är
Så finns du i mitt hjärta
Gör mig glad trots motgångar och smärta
& Jag hjälper dig alltid vad som än sker
Du kanske inte märker
Men jag finns alltid här
Om något händer
Så lyssnar jag på
Jag är inte någon särskilld
Men det är du,
Jag hoppas du inser vem jag menar nu


.


Tidigare inlägg
RSS 2.0