Deppdag
Okej, jag borde ju inte vara hemma från skolan nu men jag känner mig verkligen jättedeppig idag utan vidare, eller det finns ju förvisso en anledning men jag tycker inte att jag ska gå vad det handlar om. Allt kan man ju inte skriva i sin blogg hur personlig den än tycks vara. Man måste sätta en gräns för vad som är "tillåtet" att skriva om och vad man ska hålla tyst om. Vem som helst kan läsa liksom.
Även om jag vet att det kommer lösa sig så känns det fortfarande väldigt jobbigt att gå till skolan det känns som att något tar emot. Jag brukar tänka på att man ska vara tacksam över att man får utbildning eftersom inte det är en självklarhet för alla i vår värld. Finns ju alldeles för många som inte får eller kan gå i skolan. Mitt problem är ju att jag är socialt missanpassat och det är ett väldigt jobbigt problem. Jag är ju en snäll och lugn person, och jag bryr mig verkligen om vad som händer runt omkring mig men jag är så tystlåten och då uppfattas ju det som att jag är blyg ochfast det är jag ju inte. I vissa sammanhang så känner jag mig väldigt självsäker och då tvekar jag inte på någonting och det är en ganska bra egenskap tror jag? fast sen är det som att någon kastar ner en bomb framför mig. Dessutom är det kanske inte bra att vara för snäll? man måste ju vara självsäker när man är själv ute i världen. Börjar få nån slags ångest över hur framtiden ska bli. Det är helt onödigt egentligen för jag har det ju bra och jag har alls ingenting att klaga på men känslan försvinner inte. Gymnasieval. Plugga. Bli vuxen och flytta hemifrån. Det är läskiga ord. Eller visst det är väl på vissa sätt skönt att sakta men säkert växa upp. Jag är förvisso bara snart 16 år. Om fyra månader för att vara lite mer exakt men tiden går ju så jävla fort och jag vill vara förberedd på hur det kan bli. Man måste ha en Plan B också, och det har jag ju. Hoppas någon kan vara villig och ge mig lite vardaglig vägledning snart så att saker och ting kan bli lättare, det löser sig säkert men jag har ambitioner och en stark vilja. Här gäller det att vara envis det vet jag. 
Vettefan om jag postat denna bilden tidigare. Den får duga i detta inlägget också i vilket fall som helst
Det är inte lönt att sitta och deppa det är ju bara slöseri med tid. Varför vara ledsen när man istället kan se framåt? Jag vet inte varför det blir såhär tufft emellan åt.
Dessutom, så är jag fortfarande jättejätteförälskad i en person och det funderar jag också på ibland. Kan ingen slå mig i huvudet med ett basebollträ så att jag kan slippa fundera på någonting som är helt omöjligt och nästintill bisarrt men det känns ändå så underbart och det kanske till och med liiite normalt? Jag vet inte. Hur som helst, jag blir alldeles pirrig och ler utan vidare så fort jag hör hans fina röst. Det är som att en andlig kraft nuddar min själ och tusen glädjeendorfiner snurrar runt i hela min kropp och jag känner bara ren glädje. Hör jag hans röst på en måndag så är jag glad resten av veckan... Måste. Träffa. Honom. Snart. AAAAAAAAAAHHHH! .__.
